Våren 1963 var jag första gången intagen för vård, på grund av njurskada, vid Vasa centralsjukhus. Efter att ha fått komma hem från sjukhuset, efter 3 veckor, fick jag ett råd av grannfrun:"Ät tre stora råa lökar om dagen så blir du nog av med njursjukdomen." Efter 2-3 dagar var jag tvungen att avbryta den "behandlingen", jag klarade helt enkelt inte av det.
Jag hade i varje fall tur, för 20 år senare fick jag min njurtransplantation. Ni undrar säkert vad lökarna kan ha att göra med dagens fest. Jag tog upp detta ämne av den orsaken att den ger en bild av hur svårt det var för njurpatienter att i början på 1960-talet få vård för sin sjukdom.Möjligheterna var få.
År 1970 grundades det i 5 olika städer runt om i landet njurskade-föreningar och för dem en centralorganisation, Munuaistautiliitto - Njursjukdomsförbundet rf., i Helsingfors.
Vad var det som fick njurskadepatienterna att aktivera sig just då? Min tro är att det var hoppet om att de som led av njursjukdomen äntligen skulle få hjälp. På 1960-talet hade det gjurts 63 Transplantationer och dialysvården hade påbörjats. Man trodde också att enda sättet att köra sin gemensamma sak var genom att organisera sig.
Dokumentet för grundande av Vaasan Munuaistautiyhdistys - Vasa Njursjukdomsföreningen undertecknades i Vasa den 17.3.1970 och föreningen antecknades i registret den 23.5.1979. Dokumentet undertecknades av agronom Lars M. Bjökenheim, diblomekonom Rose-Marie Bjökenheim och styrman Antti Reini. Reini hade fått sin transplantation 1967. Som första ordförande verkade Lars M. Björkenheim och som sekreterare Rose-Marie Björkenheim.
Som ordförande i styrelsen har efter Lars m. Björkenheim verkat Reijo Taittonen, Marja-Leena Tarmaa (Österlund), Matti Simi, Eugen Kuusela och Paula Falck som fortfarande verkar som ordförande.
I föreningens styrelse har 40 olika personer verkat. I Njurskadeförbundets styrelse har som suppleanter verkat Aili Ollila och Irma Borgar och som egentlig medlem från år 1998 Paula Falck. Som medlem i förbundets motionsavdelning har och är fortfarande Juha Kauppinen.
Medlemsantalet har ökat från att år 1971 varit 28 personer till 236 personer vid fjolårets slut. Medlemsantalet har hela tiden stigit. Föreningens verksamhetsområde är området inom Vasa centralsjukhus medlemskommuner, från Sideby till Jakobstad, en sträcka på ca. 250 km längs Österbottens kust. Föreningens språk är svenska och finska. Språkfördelningen är hälften och hälften. Ända till mitten av 1990-talet tillhörde även Mellersta Österbottens njurpatienter till vår förening, ända tills de grundade egen.
Dialysvården har skötts vid Vasa centralsjukhus, från början av 1969 med en dialysapparat och från år 1972 med två apparater som år 1977 utökades till tre. Sedan år 1980 har dialyskapaciteten varit tillräcklig. Vården har under de senaste åren delvis getts i två skift. Efter att dialysvården år 1996 kommit i gång vid Mlms sjukhus i Jakobstad och år 1998 vid Bottenhavets sjukhus i Kristinestad har patienternas liv lättats tack vare kortare resor.
Föreningens verksamhet på 1970-talet var ganska magert, det fanns år då ingenting hände. Jag har försökt att utreda orsakerna till detta och kommit till den slutsatsen att njurpatienterna och deras anhöriga förväntade sig en mycket snabbare utveckling av vården. Den som ansvarade för vården vid Vasa centralsjukhus ansåg att det inte var lönande att satsa på vården på en liten patientgrupp, so mycket som det hade varit behov av. Också transplantationer hade då behövts mera. Detta syntes också i föreningsverksamheten. Vid slutet av 1970-talet ökade både vård- och transplantationsverksamheten och samtidigt blev även föreningsverksamheten livligare. Med det stöd vi fått för vår förening har vi försökt lätta på dialyspatienternas liv. Till avdelningen har vi beställt tidningar, skaffat radior, personsökare samt brödmaskiner samt dessutom gett finansiell hjälp för olika verksamheter.
Vi har även årligen gjurd 1-2 dagars utfärder till olika orter, rehabiliterings-anstallter samt havsresor. Med brukar det komma 10-20 % av medlemmarna. Lilla julfesten som vi varje år haft efter höstmötet har varit rätt populär, deltagarantalet har varierat mellan 40-100 personer. Till skolningstillfällen och möten som förbundet ordnat, samt övriga föreningars tillställningar, har våra medlemmar också deltagit aktivt.
Våra medlemmar har också deltagit med stor framgång i VM- och FM-tävlingar som anordnats för personer som fått en transplantation av nogot slag. Inom friidrott, bollspel, simning och vintersportgrenar har de samlat hem tillsammans 37 medaljer. Finlands topp presenteras av Sixten Finnholm, som inom de olika grenarna samlat ihop hela 31 medaljer, av dem 13 guld, 12 silver och 6 brons. En prestation som vi kunde ta exempel av.
Hur få pengar för vår verksamhet? Medlemsavgifterna har vi strävat efter att hälla på en låg nivå, från att i inledande skedet varit 10 mk/år till nuvarande 40 mk/år. Basarer, lotterier, försäljningen av adresser och på 1990-talet även insamlingen vid vallokalerna. En stadig grund för medlemmarnas rekreationsverksamhet har stödet från Penningautomatförbundet varit. Föreningens förmögenhet och verksamhetens hörnsten utgör den donation, på 100 000 mk, som Reijo Rinta-Juoppi och hans familj gjurde 1995. Med hjälp av denna donation har föreningen också kunnat stöda vårdpersonalens skolning och dithörande resekostnader.
Föreningens namn ändrades år 1996 till Vaasanseudun Munuais- ja siirtopotilaiden yhdistys r.y. - Föreningen för Vasanejdens njur- och transplantationspatienterr.f. och nu har även levertransplantationspatienter hört till föreningens och förbundets medlemmar. All föreningsverksamhet baserar sig på talkoarbete.
Till slut vill jag tacka alla medlemmar i föreningen, samfund och privata personer vars stöd och hjälp varit livsviktig för föreningen. Ett speciellt tack förtjänar dialysavdelningens läkare och vårdpersonal, för en yrkesskicklig och varmhjärtad vård.
